Förlossningen

Aningen bitter när man skriver ett långt inlägg så startar datorn om.. :(

Men in kom vi till förlossningen. Då jag var magsjuk dagen innan blev vi hänvisade till ett särskilt rum på förlossningen för infektioner. Jag fick inte lämnar rummet då jag var där. Ganska snart fick jag även ett dropp, då jag inte fått behålla någon mat på i stort sett två dagar.

Tog skyndsamt emot lustgas när jag kom fram. Var osäker på om den fungerade men det blev jag varse om när min man fick för sig att han skulle testa så jag fick ta några värkar utan. Vid första undersökningen var jag 5 cm öppen. Då bestämde jag mig för att även ta EDA. Sagt och gjort jag fick den och jag kunde äntligen vila lite. Alla värkar under dagen hade jag fått ta sittades men nu kunde jag ligga ner lite. Tyvärr var EDAn lite för bra och tog bort styrkan och intensiteten i värkarna. Så på några timmar så hände ingenting utan jag fick senare värkstimulerande dropp. De ville dock använda det försiktigt då jag tidigare är snittad. Men den fungerade bra och snart så var jag helt öppen och det var dags för krystet.

Då togs droppet bort och med den så försvann även värkarna tyvärr. De var färre och jag kände de knappt vilket jag upplevde gjorde hela krystandet svårarbetat. Droppets sättes sedan in igen som en sista utväg då det drog ut på tiden. I slutet när lillebrors huvud nästan var ute och kroppen borde kommit så fastnade han. En kvinna fick hänga på min mage och en drog i lillebror huvud med händerna. Ut kom han tillslut efter två timmar, totalt 20 timmar efter den första riktiga värken på morgonen. Dagen efter bf, påskafton, tittade han ut 54 cm och 4,2 kg. Aningen större än storasyster :)

Efter han han kommit så hör jag att de inte vet vart blodet kommer ifrån. In i rummet kommer det en massa folk som börjar leta och fixa å dona med mig. Visade sig att lillebror kom ut med händerna i kors för bröstet, därför han fastnade  och därmed så rev han upp mig inifrån. De sydde i en hel evighet känns det som och jag förlorade en hel del blod.

Trött men lycklig fick jag min lille son på bröstet.

BB tid blev det ingen denna gång. Då jag varit magsjuk så fick jag inte komma upp till bb utan blev kvar i mitt förlossningsrum en dag.

Nu har jag gjort både ett kejsarsnitt och en vaginal förlossning och jag försöker väga vilket jag skulle föredra att göra om jag skulle bli gravid igen. (men vi är nöjda med våra två ungar :) )

Snittet var smidigt så att man viste när det skulle ske, ingen ansträngning krävdes från min sida. Problemet var efteråt då magmusklerna faktiskt var kapade och man inte kunde lyfta något. Första barnet gick bra men om jag skulle gjort det med andra då man haft ett äldre syskon att ta hänsyn till. Det skulle vara problematiskt.

Vaginala förlossningen, ja jag trodde inte jag skulle vara så slut i kroppen som jag var efteråt .Vet inte om det berodde på magsjukan, den 20 timmar långa förlossningen eller blodförlusten men i flera dagar orkade jag knappt stå, kände mig tungandad. Och självklart så fick jag sitta på en sittring i en vecka.. Förlossningen i sig var nog mindre jobbig än jag förväntat mig. Om man bortser från krystdelen och när han faktiskt kom ut. Den smärtan går liksom inte att förklara. Så om jag fick göra det igen så skulle jag nog föredra en vaginal till.

Men nu försöker vi njuta hela familjen. Kräver sin omställning för alla parter att vi nu är fyra. :)

Lillebror har anlänt

Ser att jag inte varit så aktiv alls med bloggandet det sista halvåret. Känner att tiden, orken och lusten inte finns längre att skriva.
Men bloggen startades för att jag skulle få ventilera mina tankar kring barnlöshet och vår längtan efter en familj. Därför måste jag givetvis avsluta med flaggan på topp och säga att äntligen efter 6 år är vår familj nu komplett. Efter 3,5 fick vi får fina dotter och sen som ett mirakel utan att vi ens tänkt tanken kom lillebror.
Hur var då graviditeten med lillebror? jo den var tung, mådde väldigt dåligt denna gång. Gick över efter halva tiden ungefär. Var fruktansvärt trött. Inte så konstigt kanske med tanke på dottern som håller en igång hela tiden. Annars hade jag inte så mycket krampor förrän de sista veckorna så det kände ganska bra.
Hur gick det då med förlossningen? jo det var intressant. Dottern föddes med planerat snitt så nu skulle jag äntligen få en vaginal förlossning med allt vad det innebar. Tankarna var innan att jag såg fram emot det. Ville få uppleva den där häftiga känslan av vad en kvinnokropp egentligen klarar av. När det började närma sig bf var jag trött.Ville mest få det överstökat. Å magen var låg, alla sa att jag skulle få tidigt. Så när två veckor var kvar så kände jag att nu är det dax. Dum inställning jag vet. Jag gick då på föräldraledighet och funderade på hur vi skulle göra med dottern och hennes älskade förskola. Det har varit en jobbig vinter/vår med mycket sjukdom så jag började känna att ha henne på förskolan och riskera bli sjuk själv, eller mannen lagom till en förlossning inte var så lyckat. Så jag valde att ha henne hemma trots att jag egentligen hade behövt vilan själv.

Men hemma var vi och vi gjorde inte så mycket. Försökte få dagarna att gå och vila när tillfälle fanns. Så kom skärtorsdagen.. jag började kräkas. Å kräkas å kräkas lite till. Funderade på om förlossningen var på gång men insåg ganska snart att det är magsjuka jag råkat ut för Dagen innan bf. Jag svor lite granna då jag haft dottern hemma för att slippa bli sjuk å ändå så hamnade jag där i toastolen. Fick inte behålla nån mat den dagen. Bad mina föräldrar hämta dottern så jag fick en chans att vila. Ingen plan fanns att föda barn. Nu ville jag gärna vänta ett tag å sampla krafter. Man blir lätt medtagen av magsjuka.

Natten till långfredagen vaknade jag och kände vad jag trodde var en värk. Men det var lugnt. Kunde sova iaf men vid 6 tiden på morgonen började det göra lite ont å jag gick på toaletten. En blödning. Ok. Är det nu det börjar? ska jag föda som magsjuk? gick å la mig å kunde vila lite till tills kl 7. Då började det kännas å maken vaknade av mina ljud. Sa att jag tror att det är på gång. Har blödning. Han kontrade med att säga att han mår dåligt. Jaha ska han, min stöttepelare i förlossningen vara magsjuk . Då hoppades jag verkligen att detta bara var efterdyningar av magsjukan, vilket jag läst att man kunnat få. Men sen kom en blödning till och då insåg jag att det är nu det händer. Sämsta möjliga tajming. Runt 7 började jag klocka mina värkar. Kom 5-10 minut å varade kanske 45 sek. Jag å mannen gjorde oss bekväma i sängen å började kolla på lyxfällen (samma program såg vi med dottern). Ganska snart kunde jag inte ligga i sängen genom värkarna. Minns att jag blev så förvånad hur ont i ryggen det gjorde. Hade inte trott att det skulle vara det värsta med allt värkarbete men det var så det kändes.

Ringde förlossningen runt 9 å berättade vad som händer. Om min magsjuka dagen innan. De var osäkra på om det var på pg eller inte men såg helst att det inte var det utan tyckte alvedon och en dusch skulle lugna ner det. Det gjorde det inte och sen kräktes jag upp frukosten.

Hela dagen fortlöpte med mig och mannen i sängen. Mannen som själv mådde dåligt råddade med allt den dagen. Fick packa å tvätta för det hade vi givetvis inte gjort. Värkarna kom tätare och de gjorde ondare. Förlossningen ville inte att vi skulle åka in innan jag hade 3 värkar på 10 minuter. Så 18,30 kunde vi åka in. Då eskalerade värkarna och den bilturen på 30 minuter var bland det värsta någonsin. Skrek efter lustgas fast vi inte hade någon.  

Nu vaknade lillebror å min egentid tog slut.
Återkommer med den spännande fortsättningen :)

Tvärt om denna gång

Oj vad tiden rinner iväg. Man hinner liksom inte med. Det kändes som i går som vi stod där som frågetecken men ett positivt graviditetstest å nu så var vi på Rul idag.

Allt såg bra ut med bebisen. Allt vad där det skulle och bebisen sprattlade å mådde bra. Har glömt hur fantastiskt det är med ul. Man blir lycklig av bara tanken.

Denna gång så gör vi allt tvärt om.

Förra gången, ivf, denna gången vanligt hederligt ops i sänghalmen.

Förra gången, moderkakan i botten mot framvägg, denna gången moderkakan i toppen i bakvägg.

Förra gången, kejsarsnitt, denna gången förhoppningsvis vaginal förlossning.

Förra gången mådde jag toppen, denna gången mår jag botten

Förra gången en överraskning 9 månader senare, denna gången tjuvkikade vi.

Förra gången en liten tjej, denna gång en liten kille. <3

Genuin glädje

Så var vi här.. i vecka tolv. Shit 12 veckor redan.. Vart tar tiden vägen. Å inte hinner eller orkar jag blogga heller. Är mitt uppe i den förlamande tröttheten som man är i början. Helt slut. Sover som en galning men lika trött för det. Kan konstatera att jag mår som jag gjorde med knut fast värre. Usch vad jag mått illa denna gången. Morgon som kväll. När vi fick veta att vi var gravida hade jag semester vilket jag var glad för. Jag var helt slut, orkade inget å mådde illa mest hela tiden. Sov när lillan sov. Hade ångest för hur jag skulle klara jobbet utan att sova mitt på dagen. Men det gick det med dock så har jag blivit åksjuk. Och jag tågpendlar dryga 1,5 h varje dag. Ingen lysande kombo.
Förra gången fick jag mage ganska fort. Den har exploderat redan. Dock hade jag 10 kg var sen förra graviditeten så jag känner mig bara tjock. Längtar tills det blir mer tydligt varför jag är tjock.

Hur var känslorna efter vi fick veta att vi skulle ha barn igen? Ja det var omtumlande. Vi kunde inte riktigt förstå det själva. När vi pratade om det jag och mannen så sa vi att vi var chockade, glada men.. det där men:et kom alltid. Men det hade varit ännu bättre om det kom om ett år. Vi var inte redo just nu, vi har båda roliga saker på gång i våra arbeten, vi bor på tok för litet, har en trotsig ettåring hemma som kräver mycket, hur ska man orka med en till? Det tog några veckor faktiskt, att bearbeta  och nu när vi pratar så kommer inget men. Den genuina glädjen som vi saknade de första veckorna har nu kommit.

Jag vill tror att detta är helt vanliga känslor som man får kring oplanerade graviditeter, Sen är det så att bara för att man hade svårt att få barn så betyder inte det att man per automatik blir överlycklig om det  händer igen. Jobbiga tankar och känslor har jag gått igenom. Som kommer jag att älska denna bebisen lika mycket som lillan? kan man älska två barn lika mycket eller kommer det första barnet alltid att vara nr ett? Eller kommer man tappa fokus på lillan nu när en ny bebis kommer.? Lillan som är vår lilla bebis tvingas nu bli stor. Hur kommer hon känna inför det?

Dessa tankar å funderingar tog också lite tid att bearbeta. När saker inte blir helt som man har planerat. På gott och ont. I vårt fall nu endast på gott, vi känner nu en genuin glädje och i mars får vi en till liten att älska.

Ok Gravid Raskaana 3+

Blev lite längre avbrott ifrån bloggen än planerat men tiden har verkligen sprungit iväg. Liten har blivit ett år och har benen fulla av spring. Man hinner liksom inte tänka så mycket nuförtiden.

Så när mensen inte kom för en vecka sedan så tänkte jag inte så mycket på det. Men igår så satt jag på jobbet och rapade och rapade. Hm detta känns bekant tänkte jag. Kanske får ta ett test iaf.

Så i morse innan jobbet så kissade jag. Ställde mig och borstade tänderna med den elektriska tandborsten. Mitt i så tittade jag på testet. "Gravid". Öh va? måste vara nåt fel. Jag gick fram å tillbaka, tittade på testet flera gånger, å grymtade efter mannen. Han undrade vad jag höll på med,omedveten om att jag tagit ett test. Visste att efter ett tag skulle antalet veckor även visa sig. Men jag tänkte hela tiden att det kommer stå "icke" framför gravid. Hur man nu kan missförstå ett så enkelt test. Men efter långa sekunder så kom 3+ fram. Ok. Gravid 3+. OMG.

Nu bröt jag ut i skratt å gråt, fortfarande med tandborsten i munnen. Mannen hade fortfarande inte fattat. Lyfte upp testet och visade honom. Ja det var som att dra en gardin framför ögonen på honom. Chocken var så att säga total. Hur gick detta till? Ja förmodligen genom att ligga. :)

Hela tiden gick tankarna hur kan det ta 3,5 år och 3 ivfer med första å sen kommer nästa på 4e mensen? Fattar inget. Vi som skulle ha svårt att få barn. Vi som skulle kämpa i flera år igen, kanske göra ivf igen. Hade kollat upp bruttolöneavdrag genom jobbet. Planerade med pengar. Men mannen har hela tiden varit bestämd på att vi ska klara nästa själva. Jag trodde inte på det. Ok han fick rätt. Vi är tydligen ett av de där paren som någon känner någon som någon är släkt med med som fick kämpa med första men sen kom andra naturligt.

Tar ett tag att smälta dagens chock men vi är rätt så lyckliga. Snart en familj på 4 :)

Äldre inlägg